Heroes on the moon

Marken börjar kännas mer och mer under converse-skorna. Avtrycken sulorna lämnar blir otydligare och otydligare i takt med att det gråbruna gummit slits mot asfalt, mot klippor, mot grovkornig sand på en strand någonstans i Sverige.

Nu är det asfalten som sliter sig igenom, som gör sig påmind får fotsulorna att streta emot. Hon lyfter på ena foten, för att ge den en kort rast innan den måste fortsätta sin tjänstgöring. Marken är smutsig, asfalten täckt av en mosaik av gamla tuggummin, rester av sockervadd, våfflor, avslitna åkband och utspilld cola.

Hon byter fot. Låter den högra vila en stund. Någon bakom henne vänder på sig och hon tappar balansen av rörelsen i ryggen. Foten är nere på marken igen. Men hon får överleva, fötterna får överleva. Folkmassan runt omkring växer, tomrummen fylls på, packas, lediga platser blir upptagna och människokropparna kommer närmare.

Han bredvid henne, han som hon inte riktigt känner – en kompis kompis – säger något. Men hon kan inte koncentrera sig. Känner folkmassan närma sig, känner fötterna mot asfalten, känner spänningen i luften. Det är konstigt att man faktiskt kan känna det, förstå att folk väntar på något. Förväntan. Det ligger i luften.

Hon älskar den känslan. Förväntan. Innan förhoppningar ersatts av faktum. Innan musiken genomsyrat henne och fått henne att sjunga, jubla, hoppa, dansa och skrika. Innan hon går mot spårvagnen igen, fylld av musiken, fylld av människorna runt omkring, med en trött känsla i kroppen. Men innan allt det där har hänt finns bara den här väntan. Att stå i en klunga, med människor som tycker som hon. Att den människan som snart springer ut på den där scenen är värd en fredagkväll. Är värd pengar i inträde. Är värd smärtande fötter i slitna Converse och en påträngande folkmassa.

Är värt allt för en timme i en folkmassa i ständig rörelse. Musik. Inte i en iPod eller på radio eller i Spotify. Utan där framför dem. Livs levande musik. Inget, inget, slår det.