Heroes on the moon

Ett försök till bidrag i Unblock me...

Alltid nära. Trots avståndet, det evigt ökande avståndet. Alltid nära sa du.

Men avståndet, inte bara det geografiska, utan också palmerna, andra hav, solen som går ner vid fel klockslag, sandkornen, isglassen, ölen, människor du delar middag med.

Jag går runt i lägenheten, sorterar dina böcker efter färg, äter pastasås på burk, värmd i mikron, slår ett nummer men hör telefonluren läggas tillbaka i klykan i nästa sekund. Köksbordet känns större, stolarna lägre, diskbänken smalare. Gardinerna, de som döljer smutsiga fönster. Små, små stygn håller ihop det vita skira tyget, det med fjärilsmönstret. Jag minns inte varför, fjärilar. Ingen av oss brydde sig om fjärilar. Kanske var det vad som förde oss samman. Apatin, hur ingen av oss bytte kanal i reklamavbrotten, att ingen av oss sprang för att svara i telefonen om den ringde när vi stått utanför dörren och lyssnat på signalerna som trängde igenom tystanden i vår tomma lägenhet.

Acceptansen, vi måste ändå byta tillbaka till den andra kanalen. Är det något viktigt ringer de igen.

Jag har förlorat den acceptansen. Avståndet, det skär genom mig, drar en gräns mellan det gamla och det nya. Det nya jag skulle aldrig erkänna den tomma glassburken i kylen, och hon tittar på Efterlyst och Postkodmiljonären och får mig att skämmas utan att jag förstår det själv.

Det gamla jag vill helst av allt köpa en flygbiljett, men hon, den nya skulle sälja den på Blocket samma dag. Med vinst.

Palmerna svajar i vinden, solen skiner, maten är god – du har berättat allt det där. Men jag visste det redan, och avståndet ökar för varje klyscha du fyller i. Löftet du gav mig är en efterkonstruktion jag valt att inte tro på. Nu tror jag på Rickard Olsson, han vet vem som svarar rätt och vem som svarar fel. Och Hasse Aro, han vet vem som bör straffas. Hasse Aro har bevis, Rickard Olsson har svaren.

Allt vi har, du och jag, är ett avstånd. Du har palmerna, och jag har din berättelse om dem. Det är allt.